Ni behöver inte läsa det här
För det första vill jag bara säga att jag gillar verkligen inte när någon klagar , tjatar och säger saker till mig inte bara säger saker utan säger dumma saker. Jag blir rent sagt ut förbannad !
Speciellt när man redan har det svårt här i livet och så komemr allt sånt här samtidigt. Ska ju inte behöva vara så eller hur ?
Jag kommer säkert tråka ut er här och nu så ni behöver inte läsa det här. Det är bara lite om mitt liv , lite hur det är i nuet.
Men ni läser det här sen behöver det inte snackas runt om allt det här. Hoppas jag ? Ni är inga bra vänner isåfall som går runt och pratar om det. Jag vill mest skriva det här för er jag känner så ni vet hur det är.
Men det har vart jätte jobbigt för mig hela mitt liv. Jag har växt upp i ett jobbigt liv. Redan som liten vart jag mobbad. För mitt utseénde , att jag var brun. Jag fick alltid höra dom iskall orden blatte , neger jävla invandrare , åk hem till ditt jävla blatte land osv. Men vad är det liksom ? vad är det som är så fel att vara lite brun. Jag kommer fortfarande ihåg när jag kom i korridoren en gång i skolan (fritids) och det står en kille och en tjej mitt i mot mig den andra viska till den andra och jag hör precis vad perosnen säger ( Hon är en neger) sen när jag sitter och äter mellis med alla får jag ett cdfodral kastat mot mitt huvud. Jag vågade inte gå till skolan sen längre jag gjorde alt för att slippa gå dit (sommarlove var det) Jag kunde aldrig bli acepterad för den personen jag var. Och sen gick alla år och den ända männsikan som verkligen brydde sig om mig var Amanda. Jag hade bara henne då , jag hade inga andra vänner , ingen tyckte om mig. Alla var bara imot mig. Sen gick åren och ja det vart lite bättre inte förän i femman kom jag fram lite då jag helt plötsligt vart kompis med clara och alla dom. I sexan vart allt bra hade många vänner , jag vart omtyckt och hade väldigt många att prata med. Men det var inte det ända som hände under min uppväxt . Det hände lite med min pappa.....ni som jag tycker ska veta det, vet redan . Så vill inte ta det här. Men det var också en stor stor smärta jag var rädd och vågade inte röra mig. Jag hade bara min mammas famn hennes trygghet. Under alla år tills sexan förlorade jag också en massa massa vänner. Mångas om betydde massor ! både i min klass och utanför. Det svider och det gjorde ont. Dom bara lämnade mig . Och jag förlorade Amanda ett halvår. Jag kopplades ifrån den här världen och visste inte vart jag var som var väldigt skönt för tillfället orkade inte med min vardag i livet. I sexan nu då... Jag bråkade med Kristina , grät varje kväll , var olykligt kär , i Jonatan grät mig till söms varje kväll. Sen gick en och en hallv termin av sexan sen kom lite possitivt. Jag fick min underbara Jonatan. Han finns alltid där för mig älskar honom sååå mycket vet inte vad jag skulle göra utan honom . Han och Julia håller mig kvar på den här jorden. Senare efter det. Vaknar jag en morgon av att min mamma sitter ocg gråter i köket. Ett hemskt sätt att vakna upp på kan jag säga. Jag går upp och jag bara ser min mamma ögon fulla med tårar som bara rinner och rinner ner för hennes kinder. Och jag frågar vad som hade hänt . Hon hade verkligen jätte svårt föratt få ut just den meningen som skulle fram , men tillslut fick jag höra. - Pappa vill skiljas , han har hittat en ny. Känndes som mitt hjärta stannade i en minut , hade svårt att andas , andades såå tungt. Och jag började också gråta jag satt där i mammas knä och grät. Och sen satt jag i pappas... Jag var inte arg på pappa men varför ? varför skulle dom skiljas för ?
I skolan den dagen. Kramade Jonatan om mig och sa att han älskade mig och att allt skulle fixa sig. Hna fick mig genast att må bättre. Och ja efter inte äns en månad flyttar vi in till stan. Det blir helt annurlunda. Nytt rum , Nytt område man vet ingenting . Man känner sig ensam.i 3-4 månader när jag har kommit hem till min pappa har jag fått höra ord... kalla ord och skrik från bråk från mina föräldrar. Jag har suttit där i mitt rum. Satt på musik så högt jag kunnat för att slippa höra allt. Och nu...Min pappa är inte i sverige. Han är i Thailand.Min pappa finns inte här för mig i en hel månad.
En sak vill jag säga. Vad än min pappa har gjort och inte så hatar jag när ni pratar skit om honom ! låt honom vara isåfall ni behöver inte bry er om honom. Låt mig styra över det som är hans barn Jag får ta skiten , men vad ska man göra. Jag gråter varje dag. Gråter mig tills söms varje kväll. Och dom ända personerna jag har är Julia , Jonatan min underbaraste och min mamma och min lilla syster. Mest Julia och Jonatan som jag kan prata om allt med. Jag älskar er.
Det finns så mycket mer att bäretta om i mitt liv och min uppväxt men troligen orkar ni inte lyssna mera nu. Tack ändå för ni som har läst. Vill bara att ni ska veta att jag har det inte så lätt som ni tror , så snälla! jag vill inte höra en massa saker som ni säger till mig. Jag mår bara ännu dåligare då.
TACK JONATAN! ÄLSKAR DIG MER ÄN NÅGOT ! FÖRSTÅ HUR UNDERBAR DU ÄR ! DU ÄR ALLT , MITT LIV OCH MIN LUFT JAG LIVER PÅ DIG ! <333
Sabina Thorn
